Sjömän söker jobb på torra land
Fiskare utanför Kapstaden
För Kapstadens fiskare gäller att hitta andra jobb fram till november. Med en redan hög arbetslöshet i landet pressad av immigrantströmmar slits relationer både mellan individer och mellan grupper. Men ANC utlovar nya arbetstillfällen.
Viker du av från huvudvägen som leder till Waterfront och går igenom stängslet där ogräs växer från det gamla järnvägsspåret, ersätter snart baracker, containrar och lagerlokaler stadens eleganta affärer och dyraste hotell. Kranar sticker upp mot himlen och grå pråmar ligger förankrade intill hamnen. Till vänster om dig på den obrukbara tomtmarken hänger kläder över glassplitter och plastdunkar. Rakt fram bildar trasigt tegel och krossad sten små pyramider.
Så här års ryker en eld på kvällen mellan stenhögarna. Fiskarna har under dagen gått åt olika håll. Om några timmar kurar de ihop sig i filtar inunder träd eller buskar och sover lätt till sex på morgonen. Inte heller i dag fann Mosipho Sono, Mricedi Tozini, Mpumelelo Thisani, Kolani Mcatshelwa och Mzukisi Mbiyozo något arbete. De talar xhosa, rullar tobak i tidningspapper och dricker vatten ur en genomskinlig dunk.
Fiskebåtarnas hytter tömdes på män i maj när tonfisken lämnade det kallnande vattnet utanför Godahoppsudden. Fiskarna återvänder först i november. Fram tills nyligen delade ett femtontal män utrymme på mindre portugisägda båtar. I bästa fall fångade de tre, fyra ton tonfisk per dag under veckolånga turer. Varje fiskare får drygt 130 kronor per ton.
– Ingen fisk, inga pengar, säger Mricedi Tozini.
Männen växte alla upp i östra Kapprovinsen och har levt i Kapstaden mellan några månader och ett knappt decennium. Ingen fiskade förrän de kom till miljonstaden. Östra kustremsan kallas Dödskallekusten. Där är farligt att fiska. Stormar och strömmar har dragit ner fartyg till bottnen, säger Mosipho Sono.
Ett dagsverke genererade mindre än femtio kronor i öst. Motsvarande arbete i Kapstaden kan ge ett, två- eller trehundra kronor. Men vintertid drar sig både turister och arbetsgivare undan. Ändå väntar arbetslösa vid särskilda gator på uppdrag. Du tar reda på hur mycket arbetsgivaren betalar innan du bestämmer dig. Ger de mindre än 90 kronor om dagen säger jag nej, säger Kolani Mcatshelwa.
Sydafrikanerna är inte ensamma. Arbetssökande från östra Afrika och angränsande länder ansluter sig till leden. Folk från Zimbabwe och Kongo kan jobba för 45 kronor från sex på morgon till sex på kvällen, fortsätter Kolani. Runt lågorna föraktas de utländska afrikanerna. Sällskapet anser att immigranterna försvårar deras möjligheter att skaffa en inkomst.
Det var lättare att få jobb när den vite mannen förhindrade andra afrikaner att korsa gränsen, säger Mosipho Sono. Inte bara skiftande lönenivåer skapar en ojämn arbetsmarknad. Apartheids arkitekter förbjöd svarta att utbilda sig. Efter att nationsgränserna öppnades år 1994 blev också kunskap en konkurrensvara.
I många arbetarklassförorter är arbetslösheten någonstans mellan 50 och 90 procent. I maj 2008 avled 62 personer varav 21 sydafrikaner efter upplopp med främlingsfientliga förtecken i bland annat Johannesburg, Durban och Kapstaden.
Martin Jensen, direktör för Workers World Radio Productions, menar att fackförbunden saknar kapacitet och resurser att bekämpa diskriminering på bred front. Cirka 40 procent av arbetarna är fackanslutna, en andel som varken ökat eller minskat mer än marginellt sedan systemskiftet ägde rum.
Då, 1994, hade apartheidregimen redan sjösatt en neoliberal agenda. Med ANC:s goda minne började företag skära ner på utgifter och överföra kapital till andra delar av världen.
Mellan 1994 och 2004 blev nästan en miljon människor, de flesta svarta lantbruksarbetare, vräkta från sina hem av i huvudsak vita jordägare.
Vart tog de vägen? Till urbana områden.
Vad saknar tio unga svarta kvinnor och män? Arbete.
Hittills i år har bortåt 200 000 jobb försvunnit.
Den enda lösning jag ser på detta enorma problem och denna man-mot-man-mentalitet är organisering bland arbetarna och djupgående politiska åtgärder, säger Martin Jensen.
Jacob Zuma, Sydafrikas nya president, lovade i sitt första nationella tal, den tredje juni, att skapa en halv miljon jobb före årets slut. Utspelet kom en vecka efter det officiella tillkännagivandet att landet står inför sin värsta recession på sjutton år. Zuma planerar att spendera cirka 693 miljarder kronor på allmänna jobb och infrastruktur kommande tre år, men gav inga ytterligare förklaringar om hur fattigdomen och arbetslösheten ska bekämpas.
”Den ekonomiska nedgången kommer att påverka i vilken takt vårt land är i stånd att hantera de sociala och ekonomiska utmaningarna. Men tillbakagången kommer inte att ändra riktning i vår utveckling”, sade han i talet.
Mzusukile Mnarndi stiger ner till lägerplatsen. Han har varit i Kapstaden i ett år. Jag såg ingen framtid i East London. Jag ser inga positiva förändringar ta plats i det här landet. Kvistar bryts, någon blåser liv i elden, virket knastrar.
Adoptivsonen Mzusukile är märkt från åren i soppköket. Mannen i huset drack och slog honom ofta. Han flydde vad han kallar ett fängelse.
– Hur är livet i Sverige? Om du är arbetslös, får du något att överleva på mot månadens slut?
Flickvännen står bredvid. Hon har varit här i tre månader, men saknar personbevis och möjlighet att söka legala jobb. Ingen släkting finns i närheten att styrka hennes identitet.
– Utbildning. Det är vad jag gråter för, säger Mzusukile.
Mricedi Tozini hoppas få ihop så mycket att han vid jul kan besöka sin femtonårige son i East London, som inte sett fadern på åtta år. Ena systern tar hand om sonen, den andra arbetar i ett tvätteri i Philippe, ett av Kapstadens townships, och tar två gånger om året med pengar från Mricedi till familjemedlemmarna.
– Jag tänker ofta på honom. Men jag är en soldat, jag måste skaffa så mycket pengar att jag kan resa till East London och aldrig komma tillbaka.
Snart släcks elden. I närheten är gågatorna rena, restauranger lyser för turister och Sydafrikas övre skikt. Slängd mat gäster beställt men låtit bli att äta upp blir andras levebröd.
I dag jagade vakter oss. Hinner de ifatt slår de oss innan maten kastas tillbaka i soptunnorna. Förut kom vakter hit på morgnarna och förstörde våra uppsatta regn- och vindskydd eller hällde vatten över oss. Även våra täcken togs och kokkärlen krossades, säger Kolani Mcatshelwa.
Mzukisi Mbiyozo följer med ut genom stängslet. Han ska köpa en kyckling. Det blir dagens första mål mat.
Gustav Broms
gustav.broms@gmail.com
Arbetslöshet i Sydafrika
- I Sydafrika finns cirka 30 987 000 personer mellan 15 och 64 år.
- Bland de knappt 58 procent som tillhör kategorin arbetsföra var 23,5 procent formellt sätt arbetslösa under årets första kvartal.
- Bland svarta är arbetslösheten 27,7 procent.
- Bland färgade är arbetslösheten 19,5 procent.
- Bland indier och asiater är arbetslösheten 12,7 procent.
- Bland vita är arbetslösheten 4,8 procent.
Mellan första kvartalet 2008 och 2009 har andelen icke-ekonomiskt aktiva, däribland studenter, hemmaarbetare, sjuka och funktionshindrade, ökat med 2,9 procent. De utgör nu 42 procent eller 13 166 000 personer av denna åldersgrupp.
Källa: Statistics South Africa, Quarterly Labour Force Survey Quarter 1, 2009