Biobränsle och Afrika – kritiska teman och kunskapsluckor
Vad är bioenergi? Bioenergi är energi producerad av biomassa vilket inkluderar alla typer av organiskt material Såsom trä, kol, energigivande grödor, jordbruks- och skogsspill etc. Med ökade oljepriser och med klimatförändringar har bioenergi utvecklats till en alternativ energikälla, som kan hjälpa till att reducera växthuseffekten.
Kjell Havnevik, forskare vid Nordafrikanska Institutet
Det finns för närvarande fem olika former av biobränsle, (i) bio-etanol, gjort av sockerrör, vete, kassava, sorghum och majs som är rikt på stärkelse, (ii) dieselbränsle, gjort av oljerik säd vilket inkluderar soja, (oil palms), (jatropha), och alger, (iii) biogaser komna av den biologiska nedbrytningen av organiska ämnen vilket inkluderar spill från plantor och trä, (iv) biometanol gjord av cellulosa, och (v) bio-hydrogen från biomassa eller från ångförädlad metanbearbetning. Den bioenergi som är relevant idag, och av särskild betydelse för Afrika, är bio-etanol och bio-diesel. Dessa energiformer kan användas till motorbränsle till bilar, antingen direkt, eller utspätt med andra bränslen, exempelvis petroleum.
Relevansen av bio-etanol och bio-diesel kommer sig av flera faktorer, (i) globalt tillgängliga tekniker finns att tillgå för produktionen av bränsle och bränslet kan lätt distribueras i den existerande infrastrukturen för transport, (ii) de anses vara förnybara energiformer som kan ersätta icke-förnybara energikällor, vilket är positivt för klimatet, (iii) de kräver landarealer för produktionen av dem, och (iv) energin, anses i princip vara kommersiellt konkurrenskraftigt globalt sett. Idag finns det ingen ekonomiskt livskraftig teknologi för att utvinna biobränsle från cellulosa såsom timmer och skogsavfallsprodukter tidigare nyttjats. Dessa andra generationens teknologier förväntas inte bli konkurrenskraftigt förrän år 2020.
Den första generationen teknologier för att utvinna biobränsle och bio-diesel har upp till dags datum varit liktydigt med skalfördelar i produktionen; till exempel Brasilien som har lång erfarenhet av att producera biobränsle av sockerrör och sojabönor. Med ökande oljepriser och klimatförändringar så har förnybara bioenergier och biobränslen ökat i attraktionsvärde. Kraftig subventionering av biobränslen har givits till jordbrukare i många industrialiserade länder och i en initial fas även i Brasilien. Några länder har satt höga målkrav för användandet av biobränslen. Frågetecken kring biobränsle Fler oklarheter kring hållbarheten av biobränsleproduktion vad gäller frågor som energins mångfald, ekologiska system, grundvatten, sociala- och häslorelaterade frågor, har lett European Environmental Agency till att be EU om att upphäva målkraven för 2020.
Subventioner för biobränsleproduktion i industrialiserade länder är för närvarande under nedgång, vilket gör produktionen av energier mindre konkurrenskraftigt i dessa regioner. Nettoenergin som tillhandahålls av biobränsle har ifrågasatts av forskning som förordar mer generella energikoncept; såsom ”historisk energi”, vilket tar hänsyn till naturens generering av biobränsle. Hållbarheten av storskalig mekaniserad sockerrörs/biobränsle produktion som baseras på bekämpningsmedel och fruktbara tillsatser har ifrågasatts på sistone. Bioetanol och bio-diesel kräver stora arealer land för att ge lönsamt stora volymer av energi för export. Tills idag har detta varit ett primärt fokus i Afrika. Bioetanol från sockerrör förutsätter tillgång till bevattnat land medans bio-diesel kan utvinnas från lågkvalitetsland. Brasilien har i flera decennier ökat användningen av bioetanol för bränsle till bilar, och exporten av biobränsle har genererat stora inkomster. För Afrika är produktionen av biobränsle i sin linda och fokus ligger främst på storskalig export.
Intuitionen är att Afrika har enorma oanvända landresurser som kan nyttjas för produktion av biobränsle i avsikt att utveckla exportintäkter, arbetstillfällen på landsbygden och vinst för utländska investerare. Den fundamentala frågan är huruvida det är klokt för Afrika att använda bevattnad landareal för att producera sockerrör; land som också kan användas till matproduktion. Bioetanol från sockerrör aktualiserar konkurrensen om land mellan matproducenter och energiproducenter. Sådan produktion förutsätter tillgång till vida landmassor som i många afrikanska länder är lokaliserade inom byarnas lagrum. De senaste trenderna Den nya globala ekonomiska krisen och oljeprisernas fall minskar pressen på Afrika som producent av biobränsle på basis av diverse försörjningskällor, såsom sockerrör och jatroph. Men om oljepriset åter igen stiger, som de gör nu i juni 2009, tack vare expansionen av globala ekonomiska aktiviteter, så kan biobränslet få återaktualiserat intresse. Afrika är precis som Latinamerika en stor producent av jordbruksbaserat biobränsle. Det är inte något nytt att Syd, inklusive Afrika, har tillhandahållit varor och värdetillgångar för andra. Koloniseringen av Afrika syftade till att säkra råmaterial och marknader för Europa, samt marknader för färdiga varor norr ifrån. På sjuttiotalet så blev Afrika under den ekonomiska stagnationen, med hjälp av utvecklingsassistans, en växande marknad för de industrialiserade ländernas varor.
På sistone har Afrika betraktats som en potentiell producent av alternativa energi, vilket de nordliga industriländerna uppfattar som en konfrontation mot klimatförändringar, och som möjliggör ytterligare överkonsumtion i Norr. Rushen till biobränsleproduktion bland utländska investerare har skapat flera problem för afrikanska länder. Delvis så är problemen sammanlänkade med de begränsade förberedelserna bland afrikanska regeringar till att koordinera och styra storskalig biobränsleproduktion. Till exempel, 2008, så erfor Tanzanias jordbruksministerie att mer än 30 stora investerare var engagerade i landets storskaliga biobränsleproduktion utan några strategier, policys, eller regler. Storskalighetens karaktär i biobränsleproduktionen i Afrika som drivs av utländska investerare leder ofta till en invasion av landet som tillhör landsortens små landägare eller kommunitära enheter. Att Afrika har en stor outnyttjad landresurs möjlig att använda för biobränsleproduktion är ifrågasatt även i länder med låg befolkningsförtätnad. En orsak till detta är att biobränsleproduktionen baseras på sockerrör kräver bevattnat land.
Attraktionen av biobränsle som bilbränsle har sjunkit något under den globala ekonomiska krisen, och under 2009, steg priset på bioetanol över bensinpriset. Trenden är att bioetanol minskar i attraktivitet. Några företag, inklusive det svenska SEKAB, drar sig tillbaks från sektorn. SEKAB annonserade i februari 2009 att de skulle sälja sin bioetanolverksamhet i Polen och Tanzania, och dra ner på sin handel med biobränslet E85. Sannolikt är att andra aktörer tar över. I samband med möjlig framtida försäljning så försöker SEKAB att erhålla utvecklingsassistans från SIDA och andra organisationer för att förbättra försäljningen i Tanzania. Kanske brasilianska intressen kan ta över SEKAB´s intressen i delar av Afrika med utgångspunkt i det bilaterala avtalet mellan Sverige och Brasilien som signerades i september 2007, vilket refererar till samarbete kring bioenergi och biobränsle på områden som policy, forskning, teknologi, handel och investeringar. Avtalet täcks också av samarbete i tredje land. Det svensk-brasilianska avtalet (som varar i två år med avtalad möjlighet om fortsättning) blev inte effektiv förrän i maj 2009, på grund av förseningar i formaliseringen av överenskommelsen orsakat av den brasilianska regeringen.
Viktiga forskningsfrågor
Det finns många faktorer som måste förstås bättre för att åstadkomma en slutgiltig värdering av huruvida biobränsle från jordbrukskällor är miljömässigt, ekonomiskt, och naturligt hållbart alternativ till samtida och framtida energiproduktion. I detta sammanhang vill jag endast utpeka två kritiska faktorer som kanske motarbetar dessa jordbruksbaserade biobränslen, de så kallade första generationens teknologier. Först så är indikationen att nettoenergin som tillhandahållits av jordbruksbaserade biobränslen är mindre än förväntat, när all energi som krävs för att alstra biobränsle medräknas. Sedan är biobränslets inverkan på växthuseffektens utsläpp och klimatförändringarna i vissa fall negativ på grund av förändrad landanvändning när landareal konverteras till användning för att framställa jordbruksbaserade biobränslen. Den globala krisen kan mycket väl leda till en temporär minskning av pressen på biobränsleproduktionen i Afrika, men eftersom oljepriset förväntas att stiga igen, så förväntas biobränslefrågan att åter igen återuppföras upp på den globala energiagendan. För att bli bättre förbered inför detta, och för att undvika upprepning av det historiska scenariot, så måste forskningen om biobränsleproduktion i Afrika kasta ljus över några av följande teman:
(i) Vad för typ av gröda eller källa för biobränsleproduktion är bäst lämpad för afrikanska behov, och kan också säkra exportmarknaden och nationalinkomsterna över tid? Kan jordbruksbaserade biobränslen genereras från andra grödor än sockerrör eller från bevattnade landresurser?
(ii) Vad för storlek av storskaligheten i biobränsleproduktionen kan bäst främja och trygga intressena för afrikanska små landägare? Hur kan rättigheter för små jordbrukare vad gäller land och vatten säkras? Kan små jordbrukare i större utsträckning producera jordbruksbaserat biobränsle till nytta för deras egen region? Kan små jordbrukare samarbeta med storskaliga jordbruk och uppnå ömsesidig vinning?
(iii) Kan korsning av grödor för biobränsleproduktion minimera eller undvika en minskning i den biologiska mångfalden; kan produktionen mildra klimatförändringarna, eller kan biobränslenas grödor designas så att de båda genererar mat och energi, såsom projektet utvecklats av ICRISAT (International Crops Research Institute for the Semi-Arid Tropics) för söta grödor? I Tanzania, exempelvis, tillhör landresursen som lämpar sig för jordbruksbaserad biobränsleproduktion 11000 byar, och där är småskalig produktion en grundval för landsbygdens överlevnad. I afrikanska länder med kommunitära och traditionella former av landanvändning, som i Tanzania, Etiopien och Mozambique är tillgången till land för utländska investerare problematiska om dagens lagar och förordningar skall tillämpas. Tillgång till vatten är alltid ett problem för storskalig produktion av sockerrör.
Kjell Havnevik, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala
och professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).
Specialområde, Tanzania, Öst och Södra Afrika, Globalisering, Internationella Finansinstitut, Utveclingstöd, Naturresurser, mm.