Nawaat.org tar hem årets Netizen Prize
Frankrikes f.d utrikesministern och RWB grundare Bernard Kouchner delar ut priset till Riadh Guerfali från Nawaat
Årets Reporters Witout Borders Netizen Prize går det till Nawaat, en grupp tunisiska bloggare som utlöste Jasminrevolutionen i Tusnien och tvingade presidenten Ben Ali att avgå. Priset belönar bloggare och inetrenetaktivsiter som kämpar för yttrandefrihet på internet.
Juryn som består av journalister säger att Nawaats rapportering spelade en avgörande roll i Tunisiens revolt som vann mot endra deltagare från Bahrain, Belarus, Tailand, Kina and Vietnam.
Nawaat.org lanserades 2004 av en grupp tunisiska bloggare som ett fritt forum för online aktivister. Den öppnade även en special sida där publicerades nyheter från Wikileaks med koppling till händelserna i Tunisien.
”Vi är djupt hedrad av det här priset. Det kommer att bidra till att stärka medborgarjournalistik som vi har tränat i åratal på Nawaat, trots alla involverade risker ”, sade Riadh Guerfali en av grundarna till bloggen och tillägger: ”Utmärkelsen är inte bara en hyllning till Nawaat utan för alla våra journalister som ofta riskerar livet för att fortsätta arbeta i länder där yttrandefriheten är undertryckt.”
Googles VD för södra och östra Europa, Mellanöstern och Afrika, d’Asaro Biondo hälsade vinnarna och säger såhär: ”Vi sponsrar detta event och det här priset eftersom det försvarar vårt företags kärnvärden för att göra världens information tillgänglig och användbar.”
Somalisk radiostation får årets Reportrar utan gränsers Fnac Press Freedom Prize
Ali Abdi från Radio Shabelle tillsammans med Jean-François Julliard, Giselle Halimi och Shirin Ebadi.
Den somaliska radiostationen Radio Shabelle och den iranska journalisten Abdolreza Tajik får årets Reportrar utan gränsers Fnac Press Freedom Prize som delades ut i Paris i torsdags.
”I år vill vi hedra un modig journalist Abdolreza Tajik och den somaliska radiostationen Radio Shabelle som har lidigt väldigt mycket. Dessa journalister arbetar i två länder Iran och Somalia, där journalistyrket är en kamp”, sade Jean-Francois Julliard, generalsekreterare för Reportrar utan gränser i sin motivering.
Den iranske journalisten Abdolreza Tajik sitter fortfarande i fängelse och kunde därmed inte ta emot priset. Istället fick fredspristagaren Shirin Ebadi ta emot priset i hans namn.
Radiokanalen Radio Shabbelle är en av de mest utsatta medierna i Somalia vars vd Mukhtar Mohamed Hirabe mördades i centrala Mogadishu förra året. 2007 mördades hans företrädare Bashir Nur Gedi. Enligt Reportrar utan gränser har åtta journalister dödats i Somalia 2009, vilket gör landet det näst farligaste för journalister, efter Filippinerna, skriver Reportrar utan gränser.
Enligt Committee to Protect Journalists sammanställning har minst 34 journalister mördats i Somalia sedan 19992.
Författare i fokus
Nurrudin Farah, somalisk författare
Bokmässan i Göteborg 2010 var en enorm succé tack vare många engagerade röster från Afrika som svarat ja till inbjudan och var på plats för att berätta om hur världen ser ut från andra sidan Meddelhavet. En av de rösterna som varit ständigt aktuell de senaste åren är den somaliske författaren Nurrudin Farah. Vi har valt att recencera en av hans böcker som fått mest uppmärksamhet, Yesterday Tomorrow som kom ut 2000. Intervjuer med Nurrudin Farah hittar du på sidan Månadens intervju.
Yesterday, Tomorrow, En samling berättelser om den somaliska diasporan
Nuruddin Farah, 2000
Efter ett förslag av Arne Ruth, redaktör på Dagens Nyheter, skrev Nuruddin Farah boken Yesterday, Tomorrow, en samling berättelser från den somaliska diasporan efter kollapsen av Mogadishu 1991.
I tjugotvå år har Nuruddin Farah levt i exil i USA, Tyskland, Italien, Nigeria, Sudan, Gambia och Indien. I boken Yesterday, Tomorrow ger han en enastående inblick i somaliernas liv under flykt från Mogadishu efter sin kollaps 1991. Boken är en skildring av dessa människor vars vardag dramatiskt rasade ihop likt ett sandslott. De tvingades lämna allt de skapat under deras existens.
Boken inleds med författarens familjhistoria. Nuruddin Farah berättar om när han mötte sin lilla syster i ett flyktingläger i granlandet Kenya.
”I remember the renegade tears coursing down the refugees’ cheeks. My younger sister had been among the first boatloads of fleeing Somalis to arrive in Mombasa. She spoke of what happened.
-We just escaped”, she said when I met her in Mombasa’s Utange refugee camp, “leaving our beds unmade, the chairs in our dining rooms upturned, our kitchens unswept our dishes in the sinks, our future undone.”
Det som följer är flyktingarnas åtskilliga försök att klara sig på flykt, i en ny värld som ska visa sig utan nåd. Flyktingbåtar, flyktingläger och gränskontroller ersätter plötsligt den stillsamma vardagen. Det blir långa samtal om visum, resetillstånd och resedokument, om vilka länder som är ”snälla” som har förståelse för folk på flykt. Deras familjer och barn kommer först på listan när det är dags att välja ett ”resemål”, som det framkommer i denna intervju med en landsman vid namn Hussein, han också på flykt till Storbritannien.
”We heard money is bad, but education is good, he said. We prefer education in English to any other language in Europe, some liberal, some not so liberal, but education was the primary concern, and this for my children. I have three daughters”
Nuruddin Farahs samling berättelse är ett vittnesmål om hur olika länder bemöter flyktingar på deras gränskontroller och flygplatser. Han har rest från Kenya till Yemen, från Italien till Tyskland och Storbritannien enda till USA. Vart än han reser möter han somalier ivriga att berätta sin historia fulla av hopp och framtidstro trots en fientlig vardag. Här kommer ett litet utdrag ur författarens egen erfarenhet i Storbritannien.
”My trip in the month of May from Kano, Nigeria to Munich via London was fraught with all sorts of humiliations, because I was travelling on a Somali passport. “
Hela boken genomsyras av personskildringar och berikande intervjuer om de somalier som bor i exil som berättar sina berättelser och hur de tar sig genom alla hinden.
Boken är ett måste för alla politiker som önskar veta mer om personer som flyr från konfliktområden. En handbok för sociologer, antropologer och studenter som undrar hur en flyktings vardag ser ut. Den är också användbar för historiker och journalister som strävar efter en inblick i immigranternas historia ur deras eget perspektiv. En vinkel som skiljer sig från den byråkratiska trångsynta framställningen.
I övrigt, tack vare dess enorma potentiell kan boken läsas av alla som önskar läsa en faktabaserad berättelse om ett liv i exil.
Några citat från boken
”I knew how much money I had in cash the day I decided not to return to Mogadiscio, so meager a sum I could have calculated it in cents”
“Italiens needing domestische prefer Somalis to others, believing them to be more honest and unlikely to come to work drunk or dirty”
“Of the woman, only a handful are illicit business of any sort, many working as domestic servants, or as minders of elders. There are a handful who sell their own bodies, I met these people in Naples, camped in the area of the city nearest to to NATO’s military camp. These women are known in Somalia as the”Gacalow”, or “Darlings”, in referens to amourous relationships between the women and the their clientele, American GIs.
“Why do Kenyans and Yemeni officials make life unbearable for the Somali refugees in their countries? I asked
It is as if the Kenyan and or Yemenite police officers are envious of the Somalis being resettled in Europe or North America”, explained C.A., the carrier.
Tinariwen, ett nytt världsfenomen.
Från Kaddaffis flyktingläger i Libyen till Europas hippaste salonger, Tinariwen är utan tvekan det nya världfenomenet i musikvärlden. De är genuina musiker som skapat en egen stil ; assouf, en stil som lämnar ingen rockälskare oberörd. Samtidigt är Tinariwen ett engagerat musikband för nomadernas rättigheter i Mali och Niger.
Det är ökenblues och äkta elgitarr riff som tuaregrebellerna från Mali bjuder på när de uppträder för fjärde gången i Sverige sommaren 2008. Publiken är alltid samma; en bladning av bluesanhängare, världsmusikälskare och riktiga rockkonnässörer.
Det mystiska nomadfolket utstrålar en kännbar aura varje gång de kliver in på scen, alltid klädda i fotsida dräkter i blått, tuaregernas favoritfärg. Deras mest kända album Aman Iman har redan gjort succé i hela Europa och USA innan den når Sverige med lika grym räckvidd.
Det har spekulerats mycket kring deras musikstil, några kallar det blues, andra vågar kalla det rock blandad med ökenrytmer men gitarristen Abdallah som har varit med sedan bandet bildades på 1980- talet säger att de faktiskt spelar en egen stil. En stil som de kallar assouff; det betyder precis samma sak som blues på engelska dvs. nostalgi. En sak är dock säker, om det finns ett bra alternativ till amerikansk blues som den en gång var, så är det definitivt detta. Ett alternativ som liknar det som landsmannen Ali Farka Touré gjort sig känd med några år före bandets genombrott.
Förutom musiken finns ytterligare en anledning som gör att Tinariwen har åstadkommit en sådan stor succé, nämligen deras tuffa bakgrund som lämnar ingen oberörd. Före detta ökenkrigare , tog vapen mot den maliska regimen för att kräva sina rättigheter som minoritet. Rätt till dricksvatten, mat och utbildning är de krav de ställer på den maliska regimen. Efter några år byter de Kalasjnikov mot gitarr.
Gitarristen Ibrahim bildade bandet på ett flyktingläger i Libyen på 1980-talet. Kampen lever vidare i deras musik; en av deras låtar, Soixante Trois (63)handlar just om detta. Precis efter
självständigheten på 60-talet när tuaregerna, för första gången gick ut för att kräva rätten till ett ständigt liv angrep militären och demonstranterna slogs ner brutalt av soldater därav många människor dog, berättar Abdallah.
En till låt som är väldigt uppskattad av publiken är Imidiwan Winakalin, en låt om exil och hemlängtan som beskriver de långa åren de statslösa tuaregerna tillbringat i exil, i Libyen och Algeriet.
– Utan arbete eller något stabilt bostad det var tuffa tider, berättar för oss en av bandets medlemmar när vi satt och drack te inne i deras turnébuss utanför Berns.
När det gäller inspiration och förebilder i musikvärlden så berättar bandet att det är väldigt varierande. Det är nämligen att var och en i gruppen lyssnar på sin egen stil; det går från rock, blues till afrikansk musik.
- Själv lyssnar jag mycket på afrikansk musik, från Mauretanien till exempel samt gärna amerikansk country, avslutar Abdallah.
Massip Farid Ikken.
Albert Camus, den
evige främlingen
I år är det femtio år sedan den franske nobelpristagare Albert Camus omkom i en bilolycka på väg till Paris 1960. Han föddes i Algeriet 1913 och han fick Nobelpriset i litteratur när han var 44 år, det var 1957. Han fascinerade generationer med hans sätt att tänka och skriva. Han var också kritiserad för det skandalösa uttallandet om kriget i Algeriet när han fick nobelpriset i Stockholm.
”Jag tror på rättvisa men min mor kommer före rättvisan”, svarade han till en algersik student som frågade honom om vad han tyckte om kriget i Algeriet på Högskolan i Stockholm. Hans algeriska vänner bland andra författarna Mouloud Mamerri och Mouloud Feraoun var överraskade om hans uttalande och bad honom att förklara vad han menade. Även i Frankrike mottogs uttalandet kritiskt av den intellektuella eliten som var emot kriget.
Ingen kan förneka Camus kärlek till Algeriet och hans engagemang för algeriernas rättigheter. Många av hans böcker bland annat ”Noces” och många artiklar och reportage bevittnar än idag om hans kamp för algeriernas rätt till ett ständigt liv och lika rättigheter som fransmännen.
Skribenten Björn Stångberg presenterar här ett porträtt av denna kontroversiella författare.
Vissa författare går aldrig ur tiden då deras allmänmänskliga tilltal för evigt talar till människans universella livsvillkor, och behandlar eviga existentiella dilemman. Camus är urtypen av en sådan författare. I hans språkskrud framtonar även vår tids kulturella figurer lite klarare och sekelskiftets mänskliga öden blir lite mer begripliga; i hans språkdräkter kan vi spegla oss i de eviga livsvalens dramatik därför att vi själva oavsett social ställning står där avklädda inför historiens vindar med våra ambivalenta privata val. Människan sådan hon framträder i Camus romaner är oftast fångad i sin frihetsproblematik, fri att styra sina steg efter viljan och fångad av tvingande omständigheter och pålagd historiens ok att bära. De litterära teman Camus nystar med i alla hans berättelser är framförallt: intellektets vilja till ordning i en absurd tillvaro; existensens ogripbarhet; ångesten inför döden och meningslösheten; sanningslidelsen; solidariteten och gemenskapen som alla filosofiska frågors svar. Jag skall försöka att argumentera med psykoanalysens hjälp för att Camus åter bör ges en central plats i det litterära landskapet på grundvalen av hans universella teman, och hans filosofi-politiska insikter, lika självklart som att vi vill se Jesus stå i centrum i kyrkan.
Under det gångna året har det utgivits i nytryck en ny version av romanen Fallet från 1956 på Brombergs förlag i serien Nobelklassiker. Och romanen Främlingen, Camus förstlingsverk, har utkommit i nyöversättning av Sven Stolpe. De flesta av hans verk fortsätter regelbundet att komma ut i nytt format som klassiker världen runt, och tycks binda ihop en universalitet kring sig, inte minst mellan den afrikanska kontinenten och den europeiska erfarenheten. I tolkningsgemenskapen av hans verk möts många människor i vår mångkulturella värld.
Albert föddes i staden Mondovi i Algeriet 1913, i arbetarklass, och uppfostrades i ett sekulärt katolskt hem av sin spanska mor då hans far dog när Albert var ett år. Han är uppfostrad i en mångkulturell anda kan man kanske säga, i Algeriet. När han var ung försörjde han sig bland annat som metereolog och bildelsförsäljare, och provade på många sysslor. Redan vid 17 års ålder ådrog han sig tuberkulos, vilket föranledde att han valde bort en akademisk bana för att istället ägna sig åt journalistik och författeri. Camus skrev en avhandling om Plotinos och Augustinus vid tidig ålder. Hans problem med tuberkulos tycks otvivelaktigt ha nedsatt hans produktivitet, och drivit honom till intellektuell rastlöshet. Han kompenserade sig med att skriva sin filosofi i litterära berättelser, och skriva teaterpjäser och ständigt skriva av sig i dagsaktuella ärenden som journalist. Han blev tidigt uppmärksammad journalist i Algeriet innan han fortsatte sin bana i Paris. Han var även engagerad i två företag med teaterverksamhet. Den främsta pjäsen han stod regi för var Caligula. (Filmregissören Ingmar Bergman började också sitt arbete med en uppgörelse med Caligula-myten, dvs pennalistiska gymnasielärare med sadistiska impulser som plågar sina elever i en kall sluten skolvärld). Camus flyttade tidigt till Paris där han bejakade en dubbel nationell tillhörighet med sitt algeriska ursprung, och höll konsekvent fast vid en filosofisk tunn idé om att människans villkor är universella när man väl överbryggat de små barriärernas hinder. Denna dubbla identitet ställde till problem för honom under Algeriets befrielsekrig med det koloniala Frankrike. Camus valde ett vagt kritiskt förhållningssätt gentemot båda de stridande parterna utan att välja sida, något som stod honom dyrt vad gällde vänskap och inflytande.
Främlingen skrevs 1942 i Paris mitt under andra världskriget. Det är hans första viktiga alster. Kanske bör den förstås som ett exempel på en privat alienation när livsvärdena rasar samman; eller som en illustration av själslivet i en absurd tillvaro. En ung mans psykologi vars mor dör står i fokus, en Mr Mersault från Algeriet. Han är en anti-hjälte som abrupt förlorat fotfästet i tillvaron; dagarna förflyter i lättja tills hans sinnelag helt upplöses till en lakonisk existentiell nollpunkt. Allt av temperament och livspassion är som utsläckt. Meningslösheten fängslar honom i en tvångströja och stående inför existensens ogripbarhet och absurda krav ger han efter för sina impulser för att inte helt uttyna själsligt. Vagabondlikt förirrar han sig in i en situation som gör honom till mördare. Mersaults vinddrivna natur gör att han först inleder ett umgänge med en dålig kamrat, en viss Raymond, som från första stund lär sig att utnyttja hans viljölöshet. Dessförinnan har han haft en passionslös romans med en jämnårig kvinna. Av en slump blir han under en semestervistelse tillsammans med Raymond indragen i en skärmytsling på en strand där han oöverlagt faller offer för sina impulser och dödar en arab. Från bokens första sida beter han sig slappt och likgiltigt inför omvärlden likt blassé ungdom. Med hans sinnelag blir moderns död en omständighet som knappast berör honom, och under begravningsceremonin manifesterar han omedvetet en utmanande känslolöshet. Egentligen uppstår denna nästan brottsliga känslokyla i domstolens rekonstruktion av hans liv när det står klart att han dödat en annan man på en strand utan några egentliga motiv annat än de tillhörande en dråpligt slumpartad situation. Domaren upprörs nästan religiöst över hans känslokyla och beklagar sig över Mersault och säger att han saknar själ. Mersault´s alienation gentemot omvärlden gör det omöjligt för honom att förklara sig inför rätten, han förblir främling även inför sina egna känslor. Den verkligt underliggande orsaken till mordet tycks vara identitetslöshet, viljelöshet, slapphet i själen, främlingskapet och framförallt den samtida moraliska nihilismen och bejakelsen av impulsviljans fria utlevelse. Sådana personlighetsdrag är väldigt allmänna och inte alls udda. Det verkligt kusliga är att Mr Mersault är en världsvan medborgare, mannen på gatan eller någons polare. En man utan jag.
Vad gör en ung identitetslös man till mördare? Camus låter frågan besvaras av den etiska frihetsproblematiken: huruvida vi är determinerade av samhällsstrukturerna eller fria att handla efter önskningar och vilja. Om vi är främlingar inför oss själva och saknar identitet, så saknar vi också möjligheten till en fri vilja, så resonerar Camus. Nihilismens filosofi har antagits till övertygelse och personlig stil i denna figur, Mr Mersault. Det är då tillfälligheternas spel och slumpen kan betvinga vår själ och göra narr av vår mänsklighet. Det som gör Mersault till mördare är en kombination av moderns plötsliga bortgång, Raymonds dåliga inflytande över hans sinnelag, och nihilismens filosofiska grepp om hans själ. Det var plikten att ta del av existens brus av själslig sensation på stranden som försatte Mersault i tillståndet där han fick motivet till att döda. Utöver dessa omständigheter påminner Camus oss om varats lättsinnighet: att solen steker hett på stranden och sätter temperamentet i brand. Camus tycks mena att det är vad vi gör med vår existens som skänker oss vår frihet. Stärkta i existensens flöde av händelser står vi rustade till att utträda ur determineradhetens grepp; det är de fria valens vitalitet som slungar oss upp på tronen av mänsklig värdighet. Mersault´s överjag är satt ur spel när han väl antagit nihilismens bedrägliga attityd, ty han har valt moral efter sin personlighet. När omgivningen inte är villig att släppa in främlingen till en plats i samhällsgemenskapen blir impulsens frihet en karaktärshållning.
Redan i romanen Främlingen finns det en samhörighet med Sartre´s existentialism. Romanfigurens alienation gör honom ur stånd till att vara fri. Offer för sina impulser och inför omöjligheten av att kunna greppa världen i sin absurditet blir han utnyttjad av den viljestarkare och i sitt brottsdåd fråntagen sin mänsklighet. Det är svårt att vara människa om man saknar identitet. Camus har här lagt grunden för hela sin filosofi i vag prosa. Camus kämpade sida vid sida med Sartre och Simone de Bouviar i den franska motståndsrörelsen, de skrev och drev samma tidning, och under denna tid var deras existentialism närmast identisk. Sartre´s inflytande på Camus filosofi är tydlig redan i den första romanen. Camus är intresserad av människan som är alienerad från sin egen existens.
Pesten utkom 1947 efter krigsslutet när Camus fortfarande var redaktör på tidningen Combat i Paris. Den handlar om en algerisk kuststad, Oran, som drabbas av pesten. Romanen har lästs allegoriskt på allehanda vis; vissa anser att pesten är livet under fascismens förtryck i en fransk småstad, andra menar att pesten symboliserar anti-intellektualismen eller inbördeskrigets gift, alternativt en symbol för ett yttre oidentifierbart hot mot samhället. Pesten kommer till den lilla staden Oran en dag på fyrtiotalet, den sprids av råttor, det är handlingen. En liten självutvald enklav av väktare med läkaren Rieux som ledare går i fronten för ett solidariskt motstånd för att fördriva farsoten. De vidtar en rad drastiska åtgärder i staden. Denna kamp kastar upp till ytan en rad nya livsinsikter, och föder en ny psykologi bland medborgarna. Denna ”pestens psykologi” utmejslar Camus med en själsläkares noggrannhet; han noterar nämligen att under tider av pest så vaktar det Doktrinala Förnuftet intellektets tunga i rådsamlingar; gravallvarlighetens miner speglar sig i varandra vid varje rendez vouz; varje möte på gatan avkrävs den största signifikans i kriget mot råttornas smitta; ändamålsrationaliteten styr medborgarnas steg och ärenden. Det blir meningslöst att tala om sin privata smärta när pesten härjar, bättre att bita ihop och tiga. Envar ägnar sig åt självkontroll för att hålla smittan på avstånd. Disciplinen är främsta vapnet. Man ordnar isolering för de pestbesmittade, och delar på så vis staden i två läger. Samhörigheten växer sig sakta stark. Av alla medborgares väldisciplinerade överjag uppstår en nästan bibliskt stark solidaritet, ett småstad-vi unikt under förhållandena. Camus tycks vilja lyfta fram att det enda som rår på pesten är det yrkesdisciplinerade naket kallsinniga Förnuftet. Det är det Doktrinala Förnuftet som hjälper människan ur den existentiellt hotande situationen. Det är inte Platons eviga idéer eller uppfinnarsnillena utan just läkarens och borgmästarens förnuft; inte politikerns förnuft utan väktarens förnuftskänsla; inte expertens förnuft utan lokalhjältens vardagsförnuft som till sist besegrar pesten. Hjältarna i kampen mot pesten är naturligtvis de yrkesverksamma förnuftets män: läkaren, borgmästaren, och journalisten. Egentligen enbart Förnuftet, men det
är ett välsituerat praktiskt förnuft solidariteten framburit organiskt ur medborgarnas egna led uppburet av de naturligt starkaste personerna som i sin yrkesutövning upprätthåller de mänskliga värdena och fattar de avgörande besluten.
Jag skulle vilja hävda att romanen är mer filosofisk än allegorisk, och att betydelsen av en yrkesbaserad förnuftsform här utmejslas.
Romanen Fallet är det mogna geniets frukt. Den utkom 1956 och är en omskriven bikt och bekännelseskrift för Camus egna själsliga lidanden. I alla fall brukar romanen omtalas som ett stycke självbiografi i förtäckta ordalag där Camus alter ego är en utbränd före detta domare. Som roman betraktat är det svårt att komma fram till någonting annat än att det är ett av världslitteraturens mästerverk. Den berättas mestadels i monologform, där samtalspartnerns dialoginlägg beskurits, ty den egensinnige juristen – som är van vid att som domare nagla sina åhörare i rätten – naglar även sin samtalspartner från första stund. Alter egot kallar sig för Domare-Botgöraren. Det är alltså Camus själv framför ärlighetens spegel. Här avslöjas den personliga identifikationen med hela människosläktet som en författare gör till sin identitet; och i sin iver att finna sin samtids moraliska konstitution i sin egen själs sammansättning för att kunna försvara sin filosofiska tes att det finns en moralisk människa med stort M och att upproriskheten bor i hennes natur. Människan med stort M är i alla fall den filosofiska måttstock Camus anlägger på existensens absurda överraskningar och besvikelser. Att identifiera sig med mänskligheten är just att ta ondskan som en personlig skymf, något som för honom närmare Jesus. Det är ett själsliv som rannsakar sig själv för att kunna korrespondera med den absurda värld kriget orsakat. Det är över sin litenhet och i sina tillkortakommanden gentemot ondskan som han dömer sig själv och andra likasinnade jurister och intellektuella. Som odödlig författare ville säkert Camus döma sin samtid, varför skulle inte en författare vilja en sådan sak om han nu ändå erövrat sin odödlighet? Varför skulle han inte vara ursinnig för att européerna smutsat ner hans rena nordafrikanska själ?
Fallet handlar om en samvetsöm jurist – Clamence – i Paris åren efter krigsslutet. Dennes psykologi är synnerligen märkvärdig. Som sådan är den Camus egen spegelbild och hans analys av den psykologi krigsslutet skänkte sin samtids människor. Clamence slits itu av skuld och samvete. I början av sin juristkarriär skänker hans nit i rättssalen en lösen för de rättfärdiga, och utanför domstolen ägnar han sig med samma moraliska iver till att beskäftigt hjälpa kreti och pleti på allehanda vis, tills en dag hans självbild av en dygdig man krossas av verklighetens absurditet. En afton blir Clamence vittne till hur en ung sorgklädd kvinna kastar sig i floden Seine för att dränka sig. Den alltid tillskyndande Clamence står handfallen och får inte grepp om situationen, han kan eller förmår inte rädda henne. Kvinnan drunknar och upp ur Seine´s vatten stiger ett hånfullt skratt. Som ett ödets hån mot hans handfallenhet hör han samma skratt utanför sitt fönster, vilket sedan förföljer honom, äter honom, driver honom till fördärvets psykologi. Förkrossad av sitt moraliska fall förlorar han greppet om sitt juridiska kall och dukar under. Clamence slutar sin bana som en chikanerande kafébohem i Amsterdam där han kallar sig för Domare-Botgöraren bland bargäster. Där lyckas han trollbinda en dryckesvän och kollega med sin livshistoria, med sin dom över samtiden, och med sitt självförakt. Han anklagar sin samtid efter att ha anklagat sig själv, självrannsakan och fördömanden smälter ihop i hans långa haranger.
I denna monologbärande romanstil brukar litteraturkritiker anse att Camus uppfann sin egen intellektuella icke-position i förhållande till Algeriets befrielsekrig från Frankrike. Camus hållning var dubbel och ambivalent eftersom han var kosmopolit i Paris och inte kunde acceptera någon sida, men ansåg sig kunna fördöma. Camus uppfinner en andlig exil i denna roman för att ge uttryck för en politisk ambivalens han själv erfor som ständigt påpassad intellektuell, det tycks vara den gängse bilden litteraturkritiker målat upp. Camus antar här den intellektuella åskådarrollen inför politiska dramer, samtidigt som han förlöjligar just sådana åsiktspositioner.
Camus framhävde genom hela sitt författarskap en konsekvent tro på den enskilda människans uppror gentemot maktens absurda totalitet. Upproret är den friska medelvägen att ta mellan den kommunistiska revolutionens suggestiva lockelser och den trygga konservatismens cementering av naturgiven ordning. Upproret är sanningens väg, lär oss Camus; och denna devis som löper som en röd tråd genom författarskapet är hos pratkvarnen Clamence en inre drift samvetet kvävt. Upproret är Clamence´s instinkt sådan denna naturliga drift är censurerad. Clamence utsäger i en av sina haranger att den evangeliske Lukas är Censorn i bibeln som utesluter den upproriska rösten hos Jesus, samtidigt som Lukas-evangeliets knapphet indirekt framhäver just den revolterande Jesus. Jesus på korset säger: ”Varför har du övergivit mig min Gud”? Det upproriska i tilltalet har Lukas alltså censurerat enligt denne figur Clamence. Detta – enligt min
psykoanalytiska tolkning – är det kristet-humanistiska urbegär i form av en upprorsimpuls som den halvtokige Clamence drar fram i ljuset. Det individuella upproret är Camus svar till alla eviga och ännu icke-formulerade filosofiska frågor, svaret till om kommunismen kan erbjuda mer sannfärdig kollektiv frihet till människorna eller om kapitalismen gör det bättre. Svaret är att individen har sitt eget uppror att förlita sig på, sitt eget intellekt. Istället för att förkunna Övermänniskan så förkunnar Clamence Lagen, i egenskap av Domare-Botgöraren.
Vart slutar all denna förhävelse Clamence ägnar sig åt kan man undra. Ja, det utmynnar i två utrop: å ena sidan att det västerländska samvetet är dött, då det går för sig att ikläda sig rollen som domare över sin samtid på grund av nationalstaternas misslyckade projekt att skapa fredligt välstånd åt människan, å den andra sidan, i att bejaka den sjlävrenande misantropi hans ordsvall kastar upp. Att sätta sig till doms över Jesus och Påven; samt att ägna sig åt självterapi; det är den enda vägen! Det är Camus insikt. Så här säger Domare-Botgöraren: ”Min storartade idé är att man måste förlåta påven. För det första behöver han det bättre än någon annan. Vidare är det enda sättet att vara honom överlägsen…”. Dessförinnan har han dömt sig själv till att göra bot, ty Clamence är vanvettigt missnöjd med sig själv och sin egen livsinsats, sådan den kommer till korta inför samvetet. Vägen ut
ur sitt ömmande samvetskval, botemedlet till att förjaga skrattet, är just sanningslidelsen. Clamence (tänk Camus) konkluderar på gränsen till sin egen utblommande neuros: ”Eftersom vi alla är domare är vi hädan efter allesammans skyldiga inför varandra, vi är alla Kristus på vårt tarvliga sätt, korsfästa en efter en och alltid oss själva ovetande. I varje fall skulle vi vara det, om inte jag, Clamence, hade funnit utvägen, den enda lösningen, det vill säga sanningen…”.
Sanningslidelsen upphöjer Camus till den terapi mänskligheten döms till av Domare-Botgöraren. Själv efterlevde han sin insikt, och det tycks vara fallet med Camus att han förjagade självmordsdemonerna med denna kärlek till det sanna; det är i alla fall en säkerhetsventil för psyket som all censur släpper igenom. Men det är en filosofisk lidelse och sammansättning av sanningskomponenter som Camus tror på efter att ha konstaterat Guds död, och samvetsideologins impotens inför den fascistiska viljan till makt. Samvetet ställer bara till problem för Clamence, han blir inte kvitt den, hans jag drunknar av det förakt samvetet gör upphov till. Sanningen tar över efter det kristna samvetets undergång kan man kanske säga. Människan bör således vända sig till universiteten och inte till kyrkan för att fostra sitt överjag enligt Camus.
Clamence når sin höjdpunkt i sin rättegång mot sin samtid när han gör sig till domare över Jesus och Påven. Det torde stå klart att det är filosofen Camus som prövar sin moralfilosofi i denna anklagelse och dom. Sådana tankar måste tas på allvar oavsett vem det är som umgås med dem. Ensamheten kan ju göra vem som helst till domare över Jesus och Påven. (Strindberg gjorde sig aldrig till domare över Jesus eller över mänskligheten, i alla fall inte med sitt gravallvar, det borde han ha cred för postumt).
Domare-Botgöraren har insett att det är nödvändigt att bygga överjaget på något annat än det kristna samvetet och dess internaliserade normer när man bor på brottsplatsen till ett av mänsklighetens största tragedier. 75 000 judar fördes bort av nazisterna i de kvarter Domare-Botgöraren huserar i när han driver sina anklagelser mot mänskligheten. För att råda filosofisk bot till det västerländska förnuftet som stått handlingsförlamat inför dessa brott mot mänskligheten erbjuder Camus därför den humanistiskt-filosofiska upproriskheten i individualiserad tappning som den norm överjaget bör förlita sig på i fortsättningen. Det är än en gång filosofen Camus som har råd och bot. Trots den pekuniära misantropi och radikala ironi Clamence gör uttryck för så upphör han inte att tro på sitt eget intellekt; Clamence ställer frågorna men ger också svaren. Den gamle juristen inom honom förblir sig själv lik. Han samtalar med sig själv som den vise och tokige i en kluven person. Det är en orfisk alienation.
Camus om konstens uppgift
I samband med att Camus utkvitterade sitt nobelpris höll han ett tal om konstens situation i samtiden i Uppsalas universitetsaula den 14 december 1957; där han applicerar sin filosofi på konstens område. Hans idé om det konstideal som teleologiskt bör styra konstnärliga gärningar kretsar kring en medvetandefilosofisk och existentialistisk princip: att konstnären bör med sitt upproriska tilltal skapa jämvikt mellan den absurda verkligheten och det konstnärliga utspelet. Konstnären måste hålla samman vår förståelse av en värld som rämnat i absurditet, och endast den fria upproriska konsten förmår en sådan sak. Det sköna i konsten kan endast tjänstgöra för friheten och det mänskliga lidandet. Konstnärens uppror mot sin samtid är den vägran att delta i ont, och istället vilja fria människan från skuld och nedsmutsning, och den rätta vägen är att individualisera upproret på partikulära grunder och avstå kollektivets upprormakeri. En god konstnär talar för de utsatta som inte kan föra sin talan! Det är hans enkla pekpinne. Och Camus såg sig själv som en försvarsadvokat för idén om människan med stort M; och för den konst som har orfiska anspråk på att kommunicera med klassiska konstbegrepp och universella livsvärden. ”Varje konstverk gör människans anlete mer värt att beundra och mer uttrycksfullt, det är hela hemligheten”, säger han i Uppsala. Således bör även det omvända gälla strikt logiskt sett: ett självporträtt i gult och blått med de personligt timida dragen utlagda i den stillsamma förvåningens lugn kan då också skänka betraktaren känslan för det sköna i konsten. Människan och konsten har de starkaste banden mellan sig. Den konst, menade Camus, vilket endast ägnade sig åt lek/provokation eller predikningar/manifest måste av nödvändighet transcenderas av den klassiska konstens uttryck. Denna tilltro på konstens transcendenta pånyttfödelse beror på vårt mod och vår strävan efter förståelse av världens absurditet. Denna konstsyn ljuder aningen antropomorfisk; den gör människan till alla artefakters enda måttstock, och har sina begränsningar, men det är som en rebellisk grund för en existentiell konstinriktning vi bör förstå Camus ideal.
Jag har ovan argumenterat för att Camus är filosof även i sina litterära gärningar och att vi som inte läser honom på franska borde använda psykoanalysen för att kunna kläda av Camus insikter till de naket klassiska kommunikativa frön av frihet som dessa insikter är ämnade att bära frukt till. Det Camus erbjuder är en privatiserad moralism, ingen fundamentism eller någon grundval för moralen, utan en individuellt upprorisk stegring över all svuren ideologi och i detta rebelliska avståndstagande från sjösatta doktriner eftersträvar han en självpåtagen moralitet i den fria viljans uppnådda position. En sådan position måste av nödvändighet alltid vara partikulär och unik för varje individ. Han skrev sin filosofi efter hur han levde sitt liv, noterar många Camus-kännare. Livserfarenhetens estetik formade hans åsikter och idélinjer ahistoriskt, menade bland annat Jean-Paul Sartre i deras dispyt. Men är det inte omständigheterna för alla kosmopoliter? Livet är en absurd tillvaro, det är Camus kanske främsta devis; med vår kognition söker vi hela tiden förstå, bemästra, ordna, strukturera denna infernaliskt påflugna oordning. Medvetandets primära egenskap är att vilja ha ordning i världen. Men det låter sig inte bli så i vår samtid heller, så det absurda blir även till ett mentalt tillstånd, och när Camus erkänner denna mentalitet är han helt klart mer författare än filosof. Av de flesta betraktas han med rätta som ungdomsfilosof. Bliv en rebellisk Messias i er privata frihetssfär i den absurda värld som givits! Det är kanske hans främsta budskap som odödlig.
Björn Stångberg.
Ökenlandskapets mångtydiga
mysterium
| Romanen Öken är en i historisk tid och i det geografiska rummet spridd historia. Den spänner över tidsrymden mellan kolonialkrigens slutskede i västra Sahara till modern tid, och den rör sig mellan västra Sahara till södra Europa. Spänningsförhållandet mellan kontinenterna världar politiskt sett fyller hela berättelsens händelsevärld. Civilisationens kultur och nomadfolkens kringflackande leverne är den kontrast som anspänner dramatiken när vi följer människorna som faktiskt rör sig mellan dessa livsvärldar, om än inte utan friktion. Människorna strävar, törstar och kämpar för sin tillvaro; för nomaderna har drömmarna sitt fäste alltid någon annanstans, alltid i ett annat rike, i en annan tidslighet, dit sångerna endast når. Horisonterna mellan nuets plåga under solens hetta och förhoppningarnas värld har en omöjlig vidd mellan sig. Omöjlighetens landskap är just den hemvist ökenfolken föds in i och tillhör. Den extrema naturen fostrar sina själar till både fria andevarelser och till den brännande solens fångar. Berättelsens centrala teman är släktledens blodsband och de ensamma naturbarnens salighet; flyktingsexistensen dagdriveri i Marseille; kolonialkrigens barbari; och nomadfolkens leverne i sitt permanenta tillstånd av uppbrott.Romanen består av två parallella berättelser, dels om den unga flickan Lalla och hennes uppväxt i modern tid, och dels om svunna tider i västra Sahara när nomadfolkens sista krigare fortfarande drev omkring med sitt folk i sökande efter vattenrikt land. Det förgångnas nederlag i kolonialkrigen har effekter långt in i de moderna livsödena. Men består och fortskrider gör ändock öknens outgrundliga mystik och inverkan på sina invånare, detta självförvandlande landskap. Nomadernas karavaner rör sig långsamt under solens hetta ledda av koranens andlighet mot sina alltmer orealistiska drömmar. Det är de krigsnedkämpades värld le Clézio skildrar. Hordar av febersjuka krigare, kvinnor, barn som vandrar på flykt. Öknen blir ett strängt hem utan rumsliga begränsningar som skänker en andlig hemvist. I denna värld vandrar Nour, en pojke, vars öde det blir att se och vittna sitt folks skingring, den store shejkens tid, Ma-el-Ainins liv och död, och naturens gång i öknens sandhav. Le Clézio skildrar i bokens sista del hur nomadstammarna driver samman sina blå ökenkrigare till en sista drabbning i det heliga kriget mot de kristna där de massakeras av kulspruteeld understött av krigsfartygens kanoneldgivning. Själva är de utrustade med lansar och stengevär. De blå ökenkrigarna blir kanonmat i en motbjudande ojämn krigskamp regisserad av kolonialismens yrkesdisciplinerade arméer. I en massaker förintas flera stammars beskyddare benämnda som rebellstyrkor som satt sig upp mot det franska kolonialstyret. Ynglingen Nour bevittnar allt: shejkens död, dödens dagar under ökenvandringarna, massakern. Hela solförmörkelsen för sitt folk tvingas han till att bevittna. I samma ödsliga dramatiska landskap föds flickan Lalla i vår moderna tid, med våra dagars drömmar och lidelser. Hon är av nomadsläkt och är föräldralös, men tas om hand av en amma i den närbelägna staden av plåtskjul. Från ingenstans utan namn är hon kommen tillhörande historiens outsägliga utfall av kontingenser. Hennes styvmor gifter bort henne och hon tvingas rymma. På flykt korsar hon medelhavet precis som i en barnsång hon alltid nynnat och hamnar i flyktingstaden Marseille. Där förvisas hon till slumkvarteren, och senare till en gammal dam. Dagdriveri och bidan inleder hennes sejour i Europa, tills den dag möjligheternas outsägliga strukturer skänker henne ett städjobb på ett hotell. En dag upptäcker en fotograf av tillfällighet hennes skönhet. Han öppnar dörren för henne till en värld hon inte visste fanns mot att bli fotograferad, emedan kameran och modemagasinens omslagssidor älskar med hennes gåtfulla ansikte. Hon upplever en förtrollad tid i Paris som modell. Lalla ler ironiskt mot kamerablixtrarna med en fjärrsynt solstrålande blick för evigt fäst i öknens horisont. Hennes hy glänser likt koppar och på modemagasinens omslag uppfinner man hennes sanna skönhet, om än inte tillräckligt sant enligt henne själv. Efter en kort tid ger hon sig tillbaks till Sahara. Hemlängtan blir för stark, solens brännheta ljus kallar henne tillbaks. Ett barn hon är gravid med vill hon föda i sitt hemland. Hon vill tillbaks till öknens hemliga ögon för att skänka pånyttfödelsen till sitt hemland. Den litterära stil le Clézio exekuterar kan närmast beskrivas som sensuell naturalism. Ordbruket är rakt på sak, jordnära, konkret och följdsamt efter människornas livsrytm och andhämtning. Livet flödar fram mellan raderna, sinnligt pockande och retsamt. Läsningen är som att gå genom ett upplevelsemuseum med hörlurarna uppskruvade. Det är ständigt karameller för ögat som bjuds, lukter som doftar efter en aptitretande nattvard i en ökenoas. Nuets liv rinner fram likt en drömd källa i sin beskrivning. Det är kort sagt en prosa utpressat till sinnesförnimmelser och sensationer utfört till perfektion. En litterär språkstil finner här sitt slutmål, finalitet och fullkomning. Lars Gyllensten skrev i samma andas riktning i boken Sokrates Död. Det är orfiska anspråk som inlöses med denna perfektion, och det enda trista är att ett slutmål på ett visst naturalistiskt poetiskt skrivsätt inte lämnar någonting utöver sitt eget uttryck att önska. Som att lyssna på en hel konsert i tonarten andante. Människorna i berättelsen är allesammans präglade av naturen, de utfyller öknens förlängning in i människokroppen i den spirituella gestaltning landskapet betingat. De är alerta under sitt slummer, stilla, slutna, enhetliga, uthålliga, hela tiden anpassade efter öknens krav. De uthärdar med sånger, – ”En dag, å, en dag skall korpen färgas vit, havet skall torka in, man skall finna honung i kaktusens blomma, man skall bereda en bädd av akacians grenar, å, en dag skall ormens mun inte mera bringa död, ty den dagen lämnar jag min älskade…”. I sitt tysta jämnmod under vars yta lidelsen brinner uthärdar de. Så sett påminner mentaliteten om den karge nordbon. Spiritualiteten och sammanhållningen är iögonfallande i detta ökenlandskap där tingen och arkitektonikens fysikalitet lyser med sin frånvaro. Här föds andevarelser, enligt le Clézio. Människa och öken har många band mellan sig, framförallt släktband. Över deras huvuden svävar öknens allseende öga och färdas lika snabbt som vindarna och är lika itakttagande som de blå krigarna på sina kameler och hästar; han kallas Es-Ser, den blå mannen i öknen, som bär på hemligheten att stjärnornas ögon vakar över de sina i tider av föruttnelse/finalitet och pånyttfödelse/uppbrott. Legenden om den allseende blå krigaren berättas bland ökenfolket. Men den förtäljs i tomrummet av ett delvis viskande politiskt sammanhang, där kolonialkrigen förkrossande maskineri var inne på sina sista militära operationer, och där nomadfolken drevs ut på irrfärder i öknen. Dessa krigiska nederlag utmynnar i effekter långt fram i modern tid. Händelserna som det berättas om äger rum i samma landskap i Sahara. Ett nytt kolonialt styre är i anträdande och nomadfolken passar inte in, vilket le Clézio skildrar på ett sanningsobjektivt sätt, inte alls provokativt. Sanningens berättelser har aldrig gjort ont för vare sig segrare eller besegrade; i sanningen möts historieskrivandet, litteraturen och levnadsvittnenas erfarenheter. Det målas upp sannfärdigt hur det gick till när skingrades som en följd av krigsoroligheter i söder mellan stammarna och det heliga kriget mot de kristna i norra Sahara. I detalj målas det upp den livsföring ett vandrande folk utvecklar som permanenterat sin solidaritet i ständigt förflyttning mot sina drömmars värld. Man söker efter ett eget land rikt på vattenkällor. Runt alla individuella öden och äventyr, starkare än historiens determinerande kraft, reser sig öknens brännheta vidder och slukar alla sina inneboende. Naturen får första och sista ordet i denna roman, även om civilisationens kultur betingar med sin våldsbenägenhet att driva in ekonomisk nytta även de mer naturnära levnadsmönstren i regionen; även om politiken hittar ut i öknen så förblir händelserna ett naturens dramatik i den uttolkning av händelserna le Clézio gör. Frankt berättas det hur det fortfor när civilisationernas yrkesdisciplinerade stridsenheter, utrustade med kanoneld understödd från havsflottan, i logistisk koordination med det väldresserade infanteriets kulsprutor massakerade ökenstammarnas blå krigare till häst med sina lansar och stengevär. Och hur civilbefolkningen massakerades och skingrades utan att utreda i eftermälet av tragedin vad som hänt. Krigföring, har vi lärt oss, är förlängningen av politik med andra medel till buds, och den är strategisk i varje insatsfas, och har i sitt sura eftermäle alltid en fortsättning i form av en särskild historieskrivning och inte en annan, där lögn och sanning vrids ut och in, det är vad kolonialismens krigföring handlade om; och det är denna koloniala historieskrivning le Clézio botar oss från med sitt sanningsskrivande om fiktiva levnadsöden. Det är en existentialistisk gärning bortanför det litterära mediets normala anspråk. Varför skall vi läsa Öken? Därför att ökenvärlden har en säregen historia att förtälja; för att se i tomrummet som utgör horisonten vad som hänt med landskapets individer i en framtvingad diaspora. Lanskap och människa hör ihop; de kultiverar varandra över decennierna. Alla landskap har upphov till de människoöden som framlevs i det, och ökenlandskapets eviga mysterium bär på en pusselbit till ökenmänniskornas livshistoria. Det är en sådan utredning Le Clézio lyckats med.”Öken”, är egentligen flera berättelser att minnas. Enskilda individers liv i historiska brytpunkter vilket besjunger vad arkivforskningens dammat över. Det liknar porträttkonst i denna litterära framträdelseform. Här flödar livsromantiken i tonarten andante i den litterära konsert le Clézio brukar spela upp, vilket jag anser vara en variant av politiskt korrekt litterär existentialism, eller sensuell naturalism, där det litterära mediets bästa villkor utnyttjas maximalt. Av: Björn Stångberg |
Marie Ndiaye tar hem franska Goncourt-prsiet
Marie Ndiaye, årets Goncourt-pristagare
Den franksa författarinnan med rötter i Senegal Marie Ndiaye vinner Frankrikes mest prestigefulla litterära pris, Goncourt-priset.
Den franska Akademin delade ut priset i början av november till Marie Ndiaye som blir därmed den första afrikanska författaren att få detta pris.
Marie NDiaye får Goncourt-priset för sin roman Trois femmes puissantes (Tre starka kvinnor).
Marie Ndiaye skrev sin första roman när hon var 17 år. I år fyller hon 42 år och är numera bosatt i Berlin.
Massip Farid Ikken
Recension av boken Afrikanen av J M Le Clezio
I december kanoniserades ytterligare ett afrikanskt litterärt författarskap i den tjänst nobelkommittén tillhandahåller för läsintresserade världen över. J.M.G Le Clézio föddes i Nice, men tillbringade några formativa år av sin barndom i Nigeria/ Kamerun. Han har skrivit en räcka av böcker, varav några anknyter till Afrika. Elisabeth Grate´s bokförlag har givit ut boken Afrikanen nyligen i översättning av Ulla Bruncrona. Det är på samma gång ett litterärt porträtt av en far; och en skildring av en barndom långt inne i afrikas inre. Afrikanen är fadern, en fransk läkare, utbildad i England, vars kall blir att hela människor i en avlägsen del av afrikas inland.
Den författarroll Le Clézio tar på sig i denna nittio sidor långa skönskrift, är just det alternativa, anti-koloniala, subjektiva historieberättande, som berättar sina anekdoter sanningsenligt för det kollektiva minnet. Om det perifera levernet inte besjungs, dokumenteras, eller rapporteras om; så lämpar det sig att i litterär dräkt yppa dess konturer; och lägga en pusselbit till en alternativ, korrigerande, inlösande historieskrivning. Och det är just denna storartade gärning som Le Clézio praktiserat i sin litenhet. Hur många är det som minns när Afrikas avkrokar och smultronställen var tillflyktsort för krigsskingrade familjer? Minns någon de små paradisen som togs i anspråk när Europa var obeboligt pga fyrtiotalets barbariska krig?
”Afrikanen”, fadersporträttet, är resultatet av en identitetsutredande minnesansträngning hos en son där fadern står i foki. Både som närvarande far och som frånvarande designgivare av det hushåll barnen växer upp i tillsammans med sin mor. På sätt och vis är det även en uppgörelse med den udda livsgärning fadern tog på sig under ett långt läkarliv bland främmande människor. Några år under femtiotalet levde Le Clézio med sina båda föräldrar och sin bror ett udda liv som de enda vita i nuvarande Nigeria, i Ogoja. På ett sannfärdigt vis förmedlar den vuxne intellektuelle, J.M.G Le Clézio, de minnesbilder som då bar betydelsen av att vara den enda vettiga verkligheten han som barn levde i. Minnet flyter här samman med faderns minne som kringresande läkare, och växer till att bli ett nyttigt bidrag till den kollektiva hågkomst om hur livet ”också” förflöt under kolonialismens senare del, och under kriget. Det var på den tiden då läkare följde sitt inre kall för att rädda vad som räddas kan i en brutal etisk ordning; en livsidé på basis av Guds mest välplanerade förhoppningar. I följderna av denna faderliga livsidé växer pojken Le Clézio upp, omgiven av en dramatisk natur.
Bakgrunden är den historiska situationen Frankrike och hela Europa befann sig i under fyrtiotalet: ett krigshärjat Europa där varje flyktväg ut ur det ockuperade Nice var en berfrielse; och en fullödig existens någon annanstans var ett paradis. Paradiset för familjen blev Nigeria. Byn Ogoja, vävd i sitt eget naturtillstånd och i sin kontraktslösa samhällsform, är här mer moralisk, mer fridsam, mer rimlig än det krigsbesudlade Nice. Ur askan, till ett krävande paradis, alltså! Hur beskriver man en sådan upplevelse. Le Clézio gör det väldigt direkt, anspråkslöst, sannfärdigt; fåordigt och rappt såsom rastlösa pojkar lever sitt liv. Boken kommer sig av att pojken sent omsider möter en fransk intellektuell, dvs. sig själv med en kraftfull penna i hand.
Den värld som pojken mötte, beskrivs med bilder, likt en intensiv film i svartvitt eller en ömsint dröm i febertillstånd. Drömmaren knådar fram alla detaljer, delvis därför att livet tycks ha bestått av summan av alla vardagsdetaljer: utflykterna, vardagsbestyren, lekarna, dagsäventyren. Allting runt omkring pojken kommer väldigt nära, drabbar med kraften från naturens urtillstånd. Så sett upprätthåller författaren den romantiska, drömska bilden av Afrika, där naturtillståndet är det mest oförfalskade och därför det mest sannskyldiga levernet. Litterärt sett rör det sig om politisk korrekt Afrikaromantik. Och det av en författare som var politisk korrekt redan i vaggen, till skillnad från exempelvis den tidigare sydafrikanske nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetzee; som bildar sig i väntan på barbarerna, och som tvingas intellektualisera sitt förnuft, närmast autodidaktiskt, för att rätt kunnna formulera sig om politik och hudfärg. Den som letar efter kolonialismens inslag i Afrikanen hittar ingenting. Kanske är den som är uppvuxen i politisk korrekthet blind för strukturella samhällsordningar; eller så är det frånvaron av en litterär tillrättalagdhet som Le Clézio efterlever, för att kunna vara pojken som skriver, som hade velat kunna skriva om sin egen värld. J.M. Coetzee beskrev sina Pojkår tvärtom: med den bildade människans alla kategorier, måttstockar, och dimensioner, för att hitta sitt universella tilltal. I Afrikanen finns ingenting tillagt eller omformat.
Landskapet målas i färger, dagern och natten får mäktiga krafter från solens hetta; då nätterna stundom bjöd en dånande kakofoni från djungeln, och dagarna vandrade likt en politisk extremist med sin obönhörliga hetta. Le Clézio beskriver flodbäddarna, savannen, och djugelns skrymslen. Han beskriver blixtrarna på slätten när åskan går; och hur långt slättens hårdpackade sand bär ett par springgalna pojkben. Det är hela tiden vackra måleriska bilder. Även fotografier är medtagna. Den som har bevistat Afrikas landskap känner av läsningen. Det är i den nära beskrivningen av barndomslandskapet som boken utmejslar sin absoluta skänk. Minnet lägger sitt pussel och sakta växer motivet fram av bilder: nostalgin är uppenbarad. Och nostalgin är som vi vet ett av själens starkaste näringspreparat.
I detalj beskrivs det omvärldsliga pojkgörat att förinta en myrstack medelst träpålar och annat tillhygge. En syssla pojkar från världens alla hörn förmodligen alltid har sysslat med i enskildhet ute i naturen, för att känna efter var känslan slungar förövaren, eller bara smaka på ett stycke mikromakt. Beskrivelsen Le Clézio gör är just väldigt exakt tack vare sanningsenligheten. På savannen och på flodbäddarnas botten kunde de enorma termitmyrorna bygga naturens motsvarighet till Babels torn. Det ingår i skänken att läsaren kan föreställa sig författaren som en moralisk varelse i närheten av perfektion, och åsidolägga de mera långtflyende misstankarna om pojkens själsdaning. Alltså finns det inget farligt med att förgöra myrstackar för barn; det kan härmed fastslås. Det är lidelsen som driver barnen kan vi lära oss. Eller Viljan till Frihet skulle en filosof säga. Göromålet öppnar en ström av besatthet. Det är så Le Clézio beskriver det.
Det är en fysisk, omedelbar värld pojken beskriver. Han ser på nytt, om igen. Kropparna avviker från de pojken sett från Nice. Kropparna blir efter en tid hans kroppar, den människokropp vars konturer även hans pojklemmar välvs runt. Andedräkten från byarna blir pojkens luft; sakta blir den fysikala verkligheten den självklaraste av världar, större än livet i Nice. Vissa aspekter av livet förlöper snabbare i världens utkanter, såsom kropparnas sammanhållning. Le Clézio har ett helt språkbruk för den hudnära sinnlighetens omgivande imperativ.
Stilistiskt sett är språket hela tiden avskalat, naket; frukten av eftertänksamhet och hågkomst. Fåfängan – som alltid finns där i en eller annan uppenbarelseform vad gäller nobelpristagare – finns i adekvansens sammansättning. Att minnas exakt såsom det verkligen var, och intet lägga till eller förtiga. Precis som om författaren stod framför skranket i en domstol för att vittna inför varje skrivnedslag på pappret. Adekvans är i detta litterära sammanhang en fråga om sanningsenlighet. Sannfärdighetens kaptial skänker också en avkastning till ett visserligen privat minne av Afrika; men ett korrekt privat minne är mer värt än ett förljuget kollektivt minne. Och fyrtiotalets Europa med dess koloniala anspråk på den afrikanska kontinenten var delvis en tid då det ljögs både stumt och överlagt. Skall det pratas sanning, så skall det göras det om det förgångnas lögner. Däri finns alltid en intellektuell nettovinst. Vad gäller stilistik och språkform skulle jag vilja hävda att Le Clézio i Afrikanen inte har någon. Den nakna kommunikationen har trädit i dess ställe. Le Clézio är en konventionalist om han skulle öppna en skrivarskola. Det är sparsamt med allt av barock finess. Som om språket faller undan för tilltalet och för bildflödet.
Recension av Björn Stångberg